Ett gott skratt & ordning och reda

Och så var man helt plösligt inne på veckans sista dag, söndag.

Här uppe i norrland så är det grått och kallt,

regnet hänger i luften men det vill inte riktigt bryta ut.

Egentligen så skulle jag behöva tvätta men det är ingen ting som torkar ute i dag och inne så finns det ingen plats.

Så i väntan på solen så kan ju bjuda på en liten historia ur verkliga livet,

så håll i er för nu tänker jag bli personlig och verkligen bjuda på mig själv.

Endast de personer som står mej riktigt, riktigt nära, dvs de som bott i hop med mej vet hur jag är.

På ytan ser det ut som hos de flesta andra familjer,

lagomt städat och organiserat med en lite nypa kaos av leksaker och barnkläder utspridda.

Så långt är jag nog lik de flesta,

men inuti en del skåp och garderober finns det inte någon som helst ordning(tur att ingen har en kamera framme nu då jag rodnar kraftigt och tycker att det är jättepinsamt).

Allt är en enda röra och det finns inget logiskt ställe att leta på när någonting är borta.

Och så kan jag få ett ryck att rensa, sedan håller det sig ett par dar och sedan är man tillbaka från början igen.

Jag är hopplös!!

Men så för ett par veckor sedan så fick jag rycket igen,

köpte sådan här lådor i från Ikea:

Den här bilden är lånad från ikea.se, de jag köpte är vita,

märkte upp dem efter vad som ligger i och

organiserade i hop dem i skåpen.

Sedan letade jag upp mina nyinköpta (för 3 år sedan, oanvända)tidsskriftssammlare och märkte upp dem:

Och så köpte jag ett nytt omslagspapper till mina kokböcker så nu är alla lika,

jag tycker det blev riktigt snyggt.

Medan jag hade ångan uppe så rev jag ut allt ur mitt linneskåp för att sedan organisera om där,

så mamma,

nästa gång jag kommer hem så har jag med mej en hel sopsäck med gardiner som jag tröttnat på.

När gubben kom hem från arbetet drog jag honom runt,genom alla skåp och hyllor där jag haft min framfart för att visa honom och sa:

-Fom nu är jag en organiserad människa, och denna gång är det allvar!

Jag tror aldrig att jag sett min karl skratta så mycket, det bara pep om honom.

Lite frustrerad över hans reaktion blev jag, men kan samtidigt förstå honom då jag själv vet med mej hur jag brukar vara.

När han återfått luften, hämtat andan och torkat tårarna sa han:

-Ja vi får väll se hur länge då.

Det har nu gått tre veckor och allt fungerar fortfarande som jag tänkt mig,

gubben börjar allvarligt på att fundera på om jag blivit sjuk och erbjöd sig att komma med tempen,

men det behövs inte, för nu jag ju blivit en ny och organiserad människa....