En ängel har lämnat oss

Det är med tungt hjärta och trötta ögon som jag tittar in denna onsdagskväll,

livet har valt att spela oss ett fult spratt ännu en gång.

Från att inte visat någonting utåt för sin omgivning åkte igår barnens farmor in till sjukhuset

efter att ha gått och varit dålig i flera veckor.

Hur talar man om för sina barn att farmor kanske inte får stanna kvar hos oss längre,

för så illa såg det ut,

men nu hoppas, och tror vi att det ska ordna sig till slut.

Barnen frågar och funderar,

jag svarar så gott jag kan,

gubben han säger inte så mycket,

men jag försöker stötta honom så mycket jag kan.

Själv har jag stängt av alla känslor,

för jag orkar inte mer.

Under det förra året som gick så förlorade jag både min morfar och mormor,

och nästan min mor och far.

Min mor var väldigt dålig och vi visste inte hur det skulle sluta men efter tre månaders sjukhusvistelse så kom hon äntligen hem igen,

återställd.

Min far var så nära,

han gjorde ett besök på andra sidan men beslutade sig för att komma tillbaka,

vilket vi är så tacksamma för,

hur skulle jag annars stå ut?

Men förr eller senare är det tyvärr oundvikligt,

hur förklarar man döden för sina barn?

Och så i går kväll,

mitt i alltihop,

så blir barnens katt,

vår lilla Sally

överkörd.

Åh vad jag har varit arg på den katt många gånger

för hon åt nappar,

och jag har önskat henne all världens väg,

men inte så här.

För hon var ju världens mysigaste,

och älskade makaroner,

vår lilla sallyrally,

endast ett och halvt år fick vi ha tillsammans.

Så här gråter vi och skrattar om vartannat samtidigt som vi minns vår lilla odåga

och är tacksam för den tid vi fått.

Så glöm inte att njuta av dagen som är idag,

för hur morgondagen ser ut vet man aldrig...

kram